Natalie von der Lehr

Nu när jag ändå är inne på hur roligt mitt jobb är kan jag lika gärna fortsätta.

Ikväll (!) ska jag se The Ark spela på Katalin. Förhoppningsvis blir det en intervju också,som vanligt frågade jag bara om det fanns en möjlighet och det kanske finns. Vi får se. Envishet i kombination med lite tålamod är kanske en ganska bra strategi.

På fredag blir det en hel dag på stadsteatern för att följa repetitionerna av "låt den rätte komma in" som har premiär nästa vecka.

För er som tror att jag har fått fnatt och glömt att det är vetenskap jag ska hålla på med kan jag komma med lugnande besked. I skrivande stund sitter jag med ett reportage om personalized medicine (eller individbaserad behandling) och har en hel del annat vetenskapligt på gång.

Missa alltså inte nästa spännande bloggpost!

I samma veva som jag var i kontakt med Fria Tidningen fick jag en del frilansuppdrag därifrån. Jag gjorde ett litet sommarvik där och har frilansat för dem en del under hösten.

Ja tack, sa jag när jag fick frågan om jag kunde hoppa in för chefredaktören som var hemma med sjuka barn.

Det bästa med dessa uppdrag är att man aldrig vet vad som väntar. För min del blev det mycket om ett hållbart samhälle på alla möjliga sätt och vis: lokala transportfrågor, Flogstaboernas entusiastiska matodling i kolonilotter, ett nytt radioprogram på studentradion och Grön Ungdoms nya språkrör. You name it.

(Jag kommer att lägga upp några artiklar under arbetsprover)

Dessutom blev det ett reportage om en utställning där en soffa fick vara huvudperson (eller sak) och ett annat reportage om kyrkvigslar av samkönade par.

Övning ger färdighet, något jag har känt av de senaste veckorna. Jag känner mig vassare, snabbare och njuter av mitt jobb. Tänk vilka intressanta människor jag får prata med, vilken utmärkt ursäkt jag har att ringa upp okända personer och bara fråga på. Fråga fråga fråga. Vad är det värsta som kan hända? Någon säger nej tack, jag vill inte vara med. Men det händer ganska sällan vilket betyder att det är fler roligheter på gång.

Samtidigt som jag var på Ångströms för att bevaka invigningen av kemiåret revolutionerade Egyptien. Och just den dagen stängdes all kommunikation av. Telefonlinjer, nätet, rubbet.

En god vän till mig har sin flickvän i Kairo. Hon jobbar som frilansjournalist och dagen innan kommunicerade vi flitigt för att få ihop en direktrapport, skriven av henne, som skulle publiceras i svenska medier. Utan kommunikationsmöjligheter blev detta betydligt svårare plus att min vän var djupt oroligt.Så här i efterhand tror jag att vi försökte avleda våran oro genom att smida planer på alternativa artiklar.

Dagen efter gick det att ringa igen och den första artikeln som publicerades i Fria Tidningen blev dikterad över telefonen.Efter det föjlde ännu en artikel i Fria och ett längre reportage i Ergo.

Det känns som om jag gjorde inte ett smack. Heba i Kairo skrev, min vän översatte och allt jag gjorde var att ringa några samtal och att hålla handen via mail och sms. Trots min ringa insats fick jag ta emot en enorm tacksamhet. I sann svensk anda säger jag: tack själv. Tack för att jag fick vara med och bidra med en mikroskopisk liten del till revolutionen.